Själens svält - hambre del alma och sagan om de röda skorna

Har du någon gång känt dig infångad...
då har du förmodligen plågats av hambre del alma - själens svält...

Förvildade kvinnor - med en förvildad kvinna menas här en kvinna som en gång befunnit sig i sitt naturliga tillstånd - men som sedan genom omständigheternas makt blivit alltför tam så att hennes instinkter trubbats av.....speciellt yngre kvinnor, hyser en intensiv önskan att få kompensation för sin långa svältföddhet och utstötthet..


De utsätter sig för stora risker genom alltför ivrigt och obetänksamt söka sig till människor eller idéer som inte är närande, stabila eller bestående.

Överallt och i alla tider står burarna uppställda:
alltför trånga liv som kvinnor lockas eller knuffas in i.

När hon får möjlighet att att återvända till sin naturliga natur
hotas hon av allehanda fällor och gifter.

Eftersom hennes cykler och försvarssystem har blivit manipulerade
löper hon stora risker i vad som en gång var hennes naturliga tilstånd.
Hon har upphört att vara på sin vakt och blir därför ett lättfångat villebråd.


Det finns en lärosaga
om den utsvultna förvildade kvinnans dilemma
som gamla sagoberätterskor ofta tar upp....

Den förekommer under namnet....
"Djävulens dansskor, "Djävulens röda skor" och "De röda skorna"

Varsågod....



SAGAN OM DE RÖDA SKORNA

Det var en gång en liten moderslös flicka som var så fattig så att hon inte hade några skor.
Men hon sparade alla tyglappar hon kunde hitta
och så småningom sydde hon sig ett par röda skor.
De var ganska klumpiga, men hon tyckte mycket om dem.
De fick henne att känna sig rik fastän hon gick i skogen och letade mat hela dagarna
och långt in på mörka kvällen.

En dag när flickan gick längs vägen i sina slitna kläder och sina röda skor stannade en förgylld vagn bredvid henne. I den satt en rik gammal fru som sade att flickan skulle få följa med henne hem och få vara som en dotter i huset.

De for hem till den gamla frun och flickans hår blev tvättat och kammat.
Hon fick fina vita underkläder och en fin ylleklänning och vita strumpor och blanka svarta skor.

När flickan frågade efter sina gamla kläder och särskilt de röda skorna,
sade den gamla frun att hon hade brännt upp dem i spisen,
för kläderna var så smutsiga och skorna var så rysliga.

Flickan blev väldigt ledsen, för trots alla dyrbarheter omkring henne
tyckte hon allra mest om de enkla röda skorna som hon själv hade gjort.

Nu måste hon sitta stilla i timtal och gå ordentligt utan att hoppa
och bara tala när hon blev anmodad,
men en hemlig eld började att brinna i hennes hjärta
och hon längtade efter sina gamla röda skor.

Så småningom blev flickan gammal nog att konfirmeras,
och det skulle ske på Menlösa barns dag.

Den gamla frun tog med henne till en gammal halt skomakare för att hon skulle få nya skor.
I skomakarens glasskåp stod ett par röda skor av de finaste läder; vad fina och blanka de var!
Fastän det rakt inte passade att ha röda skor i kyrkan,
valde flickans hungriga hjärta de röda skorna.

Den gamla frun såg så dåligt så att hon inte märkte att skorna var röda.
Hon köpte dem, och med en blinkning åt flickan slog den gamle mannen in skorna.

I kyrkan dagen därpå tittade alla människor på flickans fötter. De röda skorna blänkte som polerade äpplen, som hjärtan, som de rödaste plommon.
Alla stirrade till och med helgonbilderna på väggarna och statyerna stirrade ogillande på skorna.

Men hon blev bara ännu er fäst vid dem.
Prästen talade, kören sjöng och orgeln spelade men flickan tänkte bara på sina vackra skor.

På kvällen hade den gamla frun fått höra om flickans röda skor.
"Du får aldrig, aldrig mer gå med de där röda skorna!" sa hon strängt till sin skyddsling.
Men söndagen därpå tog flickan ändå de röda skorna istället för de svarta, och så gick hon och den gamla frun till kyrkan som de brukade.

Vid kyrkporten stod en gammal soldat ned armen i band. Han hade en kort jacka och skägget var rött. Han bugade och frågade om han fick torka bort dammet från flickans skor.

Flickan sträckte fram foten, och han slog på skosulorna och nynnade en liten munter melodi som fick det att klia i fötterna på flickan. "Kom ihåg att stanna till dansen", log han och blinkade åt henne.

Också den här gången tittade alla på flickans röda skor. Men hon var så lycklig över skorna som lyste som hallon, som granatäpplen, att hon knappt tänkte på annat, knappt hörde prästens predikan. Hon var så upptagen av att vrida och vända på fötterna och beundra sina röda skor att hon glömde att sjunga med i psalmen.

När hon och den gamla frun kom ut ur kyrkan ropade den gamle sårade soldaten: "Se, så fina dansskor!"
Då kunde inte flickan låta bli att ta ett par danssteg, och när hon väl börjat kunde hon inte sluta. Hon dansade över blomrabatterna och runt hörnet på kyrkan, och det var som om hon alldeles hade förlorat kontrollen över sig själv.

Först dansade hon en gavott och så en csardas och sedan valsade hon i väg över fälten på andra sidan vägen.
Den gamla fruns kusk hoppade ner från kuskbocken och sprang efter flickan. Han tog fatt i henne och bar henne tillbaka till vagnen men fötterna i de röda skorna fortsatte att dansa i luften som om de var kvar på marken.

Den gamla frun och kusken slet och drog för att få av henne skorna. Det var en lustig syn med de sparkande benen och hattarna som åkte på sned, men till slut så lugnade sig flickans fötter.

Därhemma ställde den gamla frun skorna på översta hyllan i ett skåp och förbjöd flickan att röra dem. Men flickan kunde inte låta bli att se på dem och längta efter dem. För henne var de det vackraste i hela världen.
Nu bar det sig inte bättre att den gamla frun blev sjuk och måste ligga till sängs.

Så fort hennes läkare hade gått smög flickan in i rummet där de röda skorna stod. Hon sneglade på dem uppe på översta hyllan. Sneglingen blev en blick, och blicken blev en längtan så stark att flickan tog ner skorna från hyllan och tog på sig dem.

Det kunde väl inte göra någon skada tänkte hon.
Men så fort hon kände skorna mot hälarna och tårna greps hon av en obetvinglig lust att dansa.
Ut genom dörren dansade hon och nedför trappan, först en gavott och så en csardas och sedan en svepande , virvalande vals.

Flickan var jublande lycklig och märkte inte att något var på tok förrän skorna dansade åt höger när hon ville åt vänster. När hon ville snurra runt fortsatte skorna rakt framåt. Det var skorna som förde flickan i stället för tvärtom, och på det viset dansade de i väg med henne längs gatan, ut över de leriga åkrarna och ända in i den mörka skogen.

Lutad mot en trädstam satt den gamle soldaten med sitt röda skägg och korta jacka och armen i band. "Se, så fina dansskor", sa han. Då blev flickan rädd och ville ta av sig skorna, men hur mycket hon än drog hängde de kvar.

Hon stod på ett ben i taget medan hon ryckte och slet, men hela tiden fortsatte foten på marken att dansa, och den foten hon höll handen om dansade så gott det gick.
Dansa gjorde hon och dansa måste hon. Över kullar och ner i dalar, i regn och snö dansade hon.
Hon dansade i den mörka natten och under soluppgången, och ännu i skymnigen dansade hon.

Men det var ingen lycklig dans.
En förskräcklig dans var det, och hon fick aldrig rast eller ro.

Hon dansade in på kyrkogården men en fasans ande ville inte släppa in henne.
"Dansa skall du", sa anden. "Du skall dansa i dina röda skor tills du blir som en vålnad, ett spöke, tills skinnet skrumpnar på benen, tills du blir ett dansande benrangel.

Dansa skall du från dörr till dörr i alla byarna, och du skall knacka tre gånger på varje dörr så att folk tittar ut och aktar sig för att bli som du. Dansa röda skor, dansa!"
Flickan bad om nåd men hann inte säga mer innan skorna bar iväg med henne.
Över törnen dansade hon, genom bäckar och snår dansade hon, hela vägen till sitt gamla hem dansade hon, och där rådde sorg. Den gamla frun hon hade bott hos var död.
Men hon dansade vidare, dansa gjorde hon och dansa måste hon.

Utmattad och skräckslagen dansade hon in i en skog där skarprättaren bodde.
Hans yxa började att skaka där den hängde på väggen när den märkte att hon var på väg till stugan.
"Hjälp mig!" ropade hon till skarprättaren när hon dansade förbi dörren.
"Hugg av mig skorna så att jag slipper ifrån mitt hemska öde:" Och skarprättaren högg av banden på de röda skorna med sin yxa men skorna satt ändå kvar på hennes fötter.
Då ropade hon att hennes liv var inget värt och att han skulle hugga av henne fötterna.
Då högg han av henne fötterna. Och de röda skorna med fötterna inuti dansade bort genom skogen och över kullen och försvann utom synhåll.
Nu var flickan en stackars krympling som måste tjäna hos andra för att livnära sig, och aldrig, aldrig mer längtade hon efter röda skor.

Snipp

snapp

snorum...så är sagan slut.....

Det är rimligt att fråga sig varför sagor innehåller så grymma inslag.

Detta är något man träffar på i myter och folktro överallt i världen.

Psykologiskt förmedlar den grymma episoden en ofrånkomlig sanning.

Denna sanning är livsviktig - men samtidigt så lätt att skjuta ifrån sig med ett "Hm, javisst, jag förstår" varpå man traskar vidare mot undergången....

Vi skulle sannolikt inte uppmärksamma varningen om den framförds på ett mildare sätt.

I dagens teknologiska värld kan vi se en motsvarighet till sagornas grymma episoder i vissa reklaminslag i TV, som till exempel när man visar ett familjefoto med en medlem överkorsad och blod rinnande över fotografiet för att demonstrera vad rattfylleri kan leda till....

Den psykologiska sanningen i "De röda skorna" är att en kvinna kan bli berövad sitt meningsfulla liv genom, övertalning, hot, list eller våld om hon inte håller fast vid eller återfinner sin ursprungliga glädje och sin värdefulla vildhet.

Sagan visar hur lätt vi kan luras i fällan när den vilda själen är hjälplöst utsvulten.

Utan närhet till den vilda naturen blir den hungrande kvinnan maniskt beroende av sådant som "piggar upp" henne eller hjälper henne att "koppla av" eller tycks ge henne den kärlek hon trånar efter

En utsvulten kvinna tar vad som står att få, från harmlösa surrogat som inte gör mer nytta än sockerpiller till sådant som är skadligt och livshotande och som innebär ett groteskt slöseri med hennes tid eller talanger eller utsätter henne för direkt fysiska hinder...

Bästa sättet att hålla fast vid vad vi har, bästa sättet att hitta tillbaka till det vilda kvinnliga , är att studera de misstag en kvinna kan begå när hon har hamnat i fällan. Efter det kan vi gå tillbaka och lägga saker och ting till rätta. En återförening kan då ske.

Förlusten av de hemsydda röda skorna är en symbol till att kvinnan har förlorat sitt självständigt utformade liv och accepterat en alltför inskränkt tillvaro...detta leder så småningom förlust av fötterna det vill säga den plattform vi står på.

Flickan i sagan mister de skor hon har sytt åt sig själv, de som fick henne att känna sig rik.

Skorna representerar de skydd och försvar som vi står på.

De är en symbol för vår rörlighet och frihet.

Att ha skor på fötterna betyder i det perspektivet att stå fast vid sina åsikter och resurser och att handla utifrån dom....

Den röda färgen symboliserar både livets färg men även offrets färg...

Exempelvis, den som vill studera måste offra tid och pengar och koncentrera sig på uppgiften...

Problem uppstår om uppoffringarna är så stora att dom inte ger nytt liv...

Detta är vad som sker i sagan.

I sagan så tillverkar flickan sina egna skor av hopsamlade tyglappar, det tyder på den kreativa anden, som fast hon är moderslös och inte har någon som tillrätta visar henne lyckas att tråckla ihop det hela tack vare sin medfödda instinkt.

Hade flickan lämnats ifred så skulle hon ha lärt sig att göra ett par nya skor

som inte skulle varit så klumpiga.

Vagnen i sagan symboliserar medlet att förflytta sig till en plats till en annan.

Att kliva upp i den gamla fruns förgyllda vagn är nära besläktat med att hamna i en gyllene bur; skenbart erbjuder den ett enklare liv, ett lättare liv, men i själva verket är det ett fängelse...

Ibland gifter vi oss med fel person därför att det kanske ger oss en bättre ekonomi....

vi kanske slutar att fila på en dikt....

Fällan slår igen när flickan flyttar hem till den rika gamla frun....där måste hon vara tyst....detta är upptakten till själslig svält för det kreativa inom oss...

Den gamla frun uppträder inte som en mentor för sin skyddsling utan försöker att göra henne förkalkad i förtid.

Det är ingen vis gammal gumma vi möter i denna saga...

Det finns en eld som ger glädje och det finns en eld som ger utplåning...

De röda skorna bränns till aska när vi går med på att krympa våra liv på något sätt...

slutar att måla mm...

En kvinnas liv kan dö bort i självhatets eld, för komplex kan bränna hårt och för en tid skrämma bort henne från det arbete eller liv som är viktigt för henne

En kvinna som hungrar efter sitt sanna själsliga liv kan mycket väl verka "snygg och proper" på utsidan, men invändigt är hon bara tiggande händer och munnar...

När en kvinnas dyrbaraste själsliga skatt har bränts till aska förlorar hon sitt förutseende och blir besatt av glupskhet...

Om hon exempelvis inte ägnat sig åt att skulptera kan hon nu plötsligt få för sig att skulptera dygnet runt utan att sova, utan att kanske ge sin arma kropp näring...och kanske börja med uppiggande medel....

Överdrivna beteenden förekommer hos kvinnor som hungrar efter ett liv....

Då kan hon gå in för.... med frenetisk iver....välj själv...alkohol, städning, förtryck av andra, promiskuitet, konditionsträning, graviditet, skapande arbete, spiriualitet, skräpmat mm..

Man kan sitta fast på många sätt.

Kvinnan med skadade insikter ger i allmänhet upp därför att hon har svårt att be om hjälp, svårt att inse sina egna behov. Hennes naturliga instinkter att kämpa eller fly har blivit drastiskt avtrubbade eller helt utplånade...

Den gamla frun i sagan begår tre misstag.

Fastän det är hon som i idealfallet skall skydda och vägleda psyket är hon så blind att hon inte märker vad det är för sorts skor hon köper åt flickan. Hon märker inte att flickan blir förhäxad av skorna, och hon genomskådar inte mannen med det röda skägget som står och väntar utanför kyrkan...

När flickan dansande in på kyrkogården uttalar anden en förbannelse över henne, därmed dömer anden henne till ett tvång som påminner om drogberoende...

Det är inte livsglädjen som gör att flickan dör en andlig död, det är bristen på livsglädje...

Den kvinna som är omedveten om sin svält, om följderna av att utsätta sig för skadliga medler och substanser, den kvinnan bara dansar och dansar....

Antingen det skadliga är negativt tänkande, dåliga relationer, en förnedrande livssituation, narkotika eller alkohol...så har det samma egenskap som de röda skorna - det är svårt att rycka loss den som en gång kommit i dess våld...

När det gått så långt att den vilda naturen praktiskt taget är utplånat kan kvinnan drabbas av störningar..

hon kanske vägrar att stiga upp ur sängen, gråter hejdlöst, funderar på självmord....

Men det absolut vanligaste är att kvinnnan helt enkelt blir som död.

Hon känner sig varken bra eller dålig - hon har blivit avtrubbad och känner ingenting....

Detta är den svåra fasen: det är nu skorna måste huggas bort.

Det är plågsamt för en människa att skära av, gå från beroende till avstånd...

Ingen vet riktigt varför....man kan tycka att hon borde känna sig lättad.

Ett avsked rymmer egentligen möjligheter.

Psykiskt kan man behöva en paus, ett rastställe, en välutnyttjad vila sedan man har lämnat den andliga svälten bakom sig.
Det är inte fel att ta sig ett år, två år...för att se över sina skador, sätta in botemedel, planera för framtiden...

Ett eller två år är inte mycket.

Att återvinna förlorade instinkter och reparera skadade instinkter är absolut ingen oöverkomlig uppgift, utan sker när kvinnan skärper sin uppmärksamhet, genom att lyssna, se och känna världen runt omkring sig och sedan handla, effektivt, rationellt och besjälat...

Vill du kalla tillbaks vildkvinnan måste du vägra att låta dig infångas.....

Dansa i dom röda skorna

men

kontrollera

noga

att

de är de skor du själv har gjort.

Du kommer då att bli en verkligt levande människa....

Ann Sexton har i dikten De röda skorna tagit upp den här sagan:

Jag står i ringen

i den döda staden

och knyter de röda skorna

De är inte mina

De är min mors

Och innan dess hennes mors.

Sparade som en släktklenod

men undangömd som hemliga brev.

Huset och gatan dit de hör

är undangömda, liksom alla kvinnor

är undangömda..

Fritt saxat ur och inspirerat av boken Kvinnor som slår följe med vargarna

Modern filmversion.....De röda skorna

http://www.youtube.com/watch?v=qAuOwT19gCs&feature=related